D: Det antisemitiska kortet

Alla som vill motarbeta rätten att lyfta fram kritik mot Israel och dess regering och att uttrycka solidaritet med palestinier, tenderar att använda argumentet att det är ”antisemitiskt”. Stavrou är inget undantag, även om han gör det med en viss försiktighet och inte uttryckligen hävdar att lärare som lyfter dessa frågor är antisemiter.

Låt oss här först och främst sträcka ut en hand. Vi hoppas innerligt att vi kan vara överens med Stavrou och andra som verkligen och ärligt vill bekämpa antisemitismen. Antisemitism är lika vedervärdigt som all annan form av rasism.

Tyvärr blandar Stavrou bort korten på ett sätt som tvärtom riskerar att förstärka antisemitismen. Han refererar till rapporter som, enligt honom, visar att ”judiska elever och judiska lärare i svenska skolor utsätts för antisemitism och att en av orsakerna till detta är att den israelisk– palestinska konflikten är närvarande i klassrum och på skolgårdar”.

Som lärare vet vi att det hos vissa av våra elever finns antisemitiska åsikter och att ”den israelisk-palestinska konflikten” är närvarande på skolorna.

Den fråga som Stavrou inte ställer sig, men som vi förskollärare och lärare oundvikligen konfronteras med är: hur bemöter vi den antisemitism som grundar sig i att barn och elever – utifrån faktisk vetskap om de fruktansvärda övergrepp som staten Israel begår mot palestinier – drar slutsatsen att alla judar som etnisk och religiös grupp är värda förakt?

Stavrous svar är att lärare ska tiga, eller med andra ord att samtalen på skolgården ska få avgöra. I sin artikel inte så mycket som antyder Stavrou någon kritik mot Israel och dess massakrer i Gaza, trots dess historiska proportioner. Är det ändå inte just här varje rakryggad demokrat, i såväl liberal som socialistisk version, måste ta ställning?

I vårt samhälle finns det en antisemitism som grundar sig i den nazistiska traditionen, men hos våra elever grundar den sig framförallt i en avsky mot staten Israel och dess vedervärdiga och väldokumenterade övergrepp på palestinier. Denna antisemitism hos eleverna kan vi lärare motverka genom att tydligt förklara att en politisk kritik mot staten Israel är legitim och inom ramen för de demokratiska värderingar och den yttrandefrihet som skolan grundas på, men att åsikter och handlingar som riktar sig mot judar som etnisk och religiös grupp är en form av rasism, som vi benämner antisemitism, och som sådan oacceptabel.

En av sionismens och staten Israels grunddrag är att försöka sudda ut gränserna mellan antisemitism och kritik av staten Israel. Syftet med det är ingenting annat än att försöka tysta ner all kritik mot staten Israel, i ”antisemitismens” namn. Det är inte otroligt att det, både i samhället och bland elever, förekommer en pro-palestinsk aktivism som har antisemitiska drag, i dess rasistiska mening. Det uppdrag som vi lärare har är att motverka alla former av rasism, inklusive antisemitism, men inte att tysta politisk kritik av staten Israel och dess agerande mot palestinier.

Om vi lärare får göra vårt jobb utan påhopp från skribenter i de stora dagstidningarna, så kommer vi att se till att ”de judiska barn som riskerar att känna sig otrygga och ovälkomna” ska kunna ”känna sig skyddade och uppskattade”, i sin egenskap av judar i etnisk och religiös mening. Om Stavrou – som i samma mening som ovanstående utdrag, anger ”pro-palestinsk aktivism” som orsak till otryggheten – menar att själva orsaken till otryggheten är lärarnas behandling av den fråga som alla barn och elever ändå i högsta grad känner till, ja, då bidrar han istället till att förvärra antisemitismen, eftersom inga föreläsningar i världen om antisemitism kan motverka vetskapen om de övergrepp som begås mot barn och ungdomar, kanske släktingar och bekanta, i Gaza. Det är vi lärare som kan låsa upp kopplingen mellan en legitim kritik av staten Israel och en förkastlig antisemitism.

Vi lärare kommer under inga omständigheter att låta oss tystas, vare sig av de uppenbara faktafel, de propagandalögner, de vantolkningar eller den politiska agenda som kommer till uttryck i den artikel vi har kommenterat här, men som tyvärr förekommer på bred front och sprids även av stora och ansedda dagstidningar som Svenska Dagbladet.

< FÖREGÅENDE AVSNITT <