A: Antisemitisk påverkanskampanj bakom påståenden om folkmord – Relativisering av massakern i Gaza och av Scholasticide – ”Berättelsen” om Israels berättigade anspråk på området

Antisemitisk påverkanskampanj bakom påståenden om folkmord

Stavrous grundläggande utgångpunkt är att det närmast är självklart att det inte pågår något folkmord i Gaza. Vi anser tvärtom att det finns övertygade bevis för att Israels massakrer i Gaza verkligen bör betecknas som folkmord.

Förutom Stavrous raljans över att palestinier ”nu skulle vara offer för ett folkmord”, så hävdar han uttryckligen att denna uppfattning är ett resultat av en iransk påverkanskampanj:

”Iran ... bedriver en påverkanskampanj i Europa för att skaffa sig västallierade – exempelvis svenska lärare – som stöder dess antisemitiska påståenden om folkmord.”

Stavrou reducerar frågan om folkmord till en fråga om olika ”berättelser”, där fakta i form av omfattande och grundliga rapporter, bilder, filmer och stora, serösa aktörers bedömanden, väger lätt.  I Stavrous värld är det redan på förhand klart vilket ”narrativ”, som är det enda acceptabla och att påståenden om folkmord (i Gaza) närmast per definition är ”antisemitiska”.

Detta är en av huvudlinjerna i försöken att avfärda kritik mot Israel, från såväl sionismen som från många regeringar i väst, däribland den svenska och dess megafoner på Svenska Dagbladets ledarsidor.

När det gäller Irans ”ombud” (Hamas och Hizbollah får man anta) tvekar Stavrou däremot inte att ta till överord. Utan försök att argumentera för sin sak eller ens ange vad han närmare syftar på så slår han fast att ” Iran använder sina palestinska och libanesiska ombud för att förinta judar” (vår betoning).

Relativisering av massakern i Gaza och av Scholasticide

Massmördandet och förstörelsen i Gaza har historiska proportioner, men enligt Stavrou är det ”problematiskt att fokusera på Gaza”. Han kan sträcka sig till att medge att palestinier ”har dödats” och indirekt att deras skolor har bombats, men detta bara i ett sammanhang där huvudbudskapet är att det finns ”offer på båda sidor”, med känsloladdade beskrivningar enbart av israeliska offer.

I sin iver att relativisera händelserna i Gaza och det palestinska folkets lidanden, så låtsas Stavrou upprörd över att solidaritetsmedlen från lärarfacken i Sverige och andra länder ”bara går till UNRWA”, och att facken menar att ”Israel ’kan ta hand om sig själv’”. Stavrou glömmer i sammanhanget att informera om vad representanter för lärarfacket sa i samma mening, nämligen att det inte uttryckts något behov från Israels sida om ekonomiskt stöd från lärarfacken till israeliska skolor som, enligt Stavrou, ”bombas och förstörs”.

Medan en hel värld upprörs över förstörelsen av skolorna – scholasticide – i Gaza, med (redan i april 2024) 261 mördade lärare och 95 universitetsprofessorer och 625 000 barn utan tillgång till utbildning, så är allt Stavrou har att säga att israeliska studenters ”skolor bombas och förstörs också”. Se vidare den skarpa resolution som American Historical Association (AHA) nyligen antog.

Stavrou glömmer också att säga att Israel stöttas ekonomiskt och politiskt av västvärlden på ett sätt som andra konfliktområden inte kommer i närheten av. Detta stöd är ofantligt mycket större än de summor som lärarfacken kan bidra med.

”Berättelsen” om Israels berättigade anspråk på området

Vad gäller stöd till Gaza, åtminstone om det inte motsvaras av ett liknande stöd till Israel, slår Stavrou utan att tveka fast följande:

”Detta kommer av att man tror på en specifik berättelse: att Israel är en kolonialistisk stat som bygger på etnisk rensning av den palestinska ursprungsbefolkningen, som nu skulle vara offer för ett folkmord.”

Uppfattningarna om Israels karaktär som kolonialstat, om förekomsten av etnisk rensning och om folkmord är tyvärr något mer än en ”specifik berättelse”. Det finns starka historiska och aktuella fakta som talar just för det. Att Stavrou inte är överens förvånar inte, men däremot är det förvånande att det i en etablerad journalists och föreläsares föreställningsvärld inte finns utrymme för tanken att människor inte behöver dela uppfattningen om etnisk rensning och folkmord för att av ren mänsklighet vilja ge ett humanitärt stöd till det närmast ofattbara lidande som råder bland befolkningen i Gaza, inte minst bland barnen.

I sin värld av ”konkurrerande berättelser” föredrar Stavrou den där ”den judiska nationella rörelsen (även kallad sionism) och den palestinska nationella rörelsen har båda berättigade anspråk på samma territorium...”.

Vari sionismens berättigade anspråk ligger framgår inte. Ofta grundas dessa anspråk på den tidiga judiska historien och religiösa traditioner. De förhållanden som gällde för mellan två och tre tusen år sedan saknar dock all rimlig relevans för dagens juridiska och politiska frågor. De måste betraktas som en intern religiös och känslomässig aspekt. Den som tvivlar uppmanas att tänka efter vilka oöverskådliga konsekvenser det skulle få om vi var konsekventa och generellt skulle låta tusentals år gamla gränsdragningar och maktförhållanden påverka dagens statsbildningar – under vilket årtusende blir första frågan, utan givet svar.

”Den palestinska frågan” – konflikten om den politiska kontrollen och tillgången till marken i Palestina – uppstod under första världskriget, med 2 november 1917 som symboliskt datum (Balfour-deklarationen). Dessförinnan hade det palestinska området tillhört det osmanska riket under århundraden, med en befolkning som bestod av såväl judiska och kristna som, en majoritet, muslimska palestinier, utan nämnvärda konflikter.

Eller menar Stavrou kanske att berättigandet ligger i FN:s beslut 1947 och dess ursprungliga delningsplan? En delningsplan som sionisterna bortsåg ifrån när de genom krig etablerade Israel och som de sedan dess har utökat genom, enligt alla internationella lagar, olagliga ockupationer? Kort sagt kan vi konstatera att denna ”berättelse” om sionismens berättigade anspråk har sina luckor.

> NÄSTA AVSNITT >